Nått jag inte direkt firar är alla sömnlösa nätter, Senaste månaden har varit brutal! Mitt sinne, minne, tålamod, humör är helt åt skogen. Min lilla älskling fick olyckligtvis öroninflammation och han har nu fått penicillin i 5 dagar ❤️

Sömnen är ett återkommande problem och inget tycks hjälpa. Förra omgången av medicin gjorde att han äntligen kunde få sova mer sammanhängande och längre på nätterna. Jag trodde då att oroligheterna kanske bara berodde på öronen, men nu vet jag inte längre. 

Nya rutiner = vaken bebis fr kl 6-22 🙈 Sen 22-6 vaknar 100ggr! 

Jag bara brast ikväll, orken är totalt som bortblåst och med tanke på nästan noll kolhydrater i kroppen så tror jag inte det direkt gjorde saken bättre 😭 just nu mår jag sådär och det är okey... för livet med småbarn är nog till 80% fantastisk och 20% lite mindre, rent av rätt påfrestande 🙈

Lukas lät mig få en fantastisk sovmorgon vilket var väldigt uppskattat ❤️ tyvärr kan man inte riktigt ta igen nattsömnen på dagen men det var väldigt skönt, tack ❤️

Lowe har sen ca en månad gått in i "mammig" fasen, bara jag kan trösta/natta... och då sömnlösa nätter på detta 🙄😅 visst vill han vara hos andra men är han en gnutta trött el missnöjd då går blicken direkt till mig ocv ut kommer ordet Mamma i nån form av "kom och ta mig!" Måtte denna fasen inte bli långvarig 😂 

Värst är att jag nu sovit på soffan 10 dagar, känns som att så fort man lagt sig vaknar plutten. Så varför ens lägga sig?! 

Detta inlägget blev visst väldigt negativt men ibland måste dem också få existera för livet är helt enkelt inte alltid en dans på rosor 😉